Jag har bett om förlåtelse många gånger, men det har aldrig haft någon innebörd eftersom jag inte vetat riktigt vad det är jag bett om förlåtelse för. Nu vet jag, och jag hoppas att det inte är för sent. Jag kan inte göra något just nu, mina terapi dagar hos min mor är inte över än, jag ska använda dessa dagar till fullo. Jag ångrar mig och nu när jag är ledsen är jag ledsen för deras skull, för hon som var min vän och hennes dotter som jag svek. Jag är så ledsen, och jag älskar er.

Nu ska jag berätta exakt hur det ligger till. För cirka 10 år sedan började jag "sluta leva" och blev mer och mer ett offer. Det jag gjorde var inte snällt, jag fick andra till att framstå som bestämmande och taskiga genom att spela dum och förvirrad. Särskilt utsatt för detta blev min bästa kompis, som jag också bott tillsammans med fram till nu. Såklart skulle jag ge mest skit till den som stod mig närmast. Min bästa kompis har en dotter som tyvärr har fått bevittna allt för många bråk mellan oss på grund av att jag gjort mig till offer. Till slut fattade till och med dottern att det jag höll på med var bara dumheter, och jag har stått och lovat henne att sluta uppföra mig som en idiot. Jag lovade henne det dyrt och heligt trots att jag inte riktigt visste vad jag hade gjort. Vadå, jag är väl inte en elak människa? Det är bara det att jag inte lyssnar ibland, glömmer saker, handlar fel grejer, säger saker utan att tänka mig för och så vidare. Den ända jag hade lurat var mig själv. Jag var övertygad om att jag var så dum och förvirrad som jag låtsades vara. Jag var ju så osäker, det var ju så synd om mig. När jag lovade men kompis dotter att sluta med mina dumheter så tänkte jag att det var alla de här småsakerna jag skulle fokusera på. Jag skulle lyssna, ta initiativ, ta ansvar, vara med, ja kort sagt allt jag inte gjorde. Hur svårt kunde det vara, det handlade ju bara om sunt förnuft. Tyvärr var jag fortfarande övertygad om att jag var en osäker stackare, så nu blev jag en nervös person som var livrädd för att göra fel, för om jag gjorde fel ville min kompis och hennes dotter inte veta av mig mer. Så tänkte jag. Så klart kunde jag inte hålla vad jag lovat. När jag skulle handla i affären kunde jag få smått panik när jag stod framför chipspåsarna. Vilket märke är det nu jag ska köpa? Det brukar vara det första man tänker på som är rätt. Fast jag tänker ju å andra sidan alltid fel. Så vilken ska jag ta? Hjälp! Jag gjorde min kompis och hennes dotter besviken gång på gång när jag inte höll vad jag lovade, och jag fick bekräftat för mig själv att jag är en idiot som inte kan göra någonting rätt och så kunde jag tycka synd om mig själv igen. Jag trodde länge att lösningen var att jag flyttade, men det steget har jag aldrig tagit, för då känns det som om jag mister dem helt. Om jag bor kvar har jag chansen att gottgöra dem och det finns hopp. Nu orkade inte min kompis med mig längre eftersom jag bara kom på nya sätt att vara ynklig och låta det gå ut över henne. Så hon sa till mig: Nu får du flytta till din mamma en vecka och lösa dina problem, för jag måste ha en paus. Det var klokt av henne. Här har jag inget val, utan jag tvingas vända ut och in på mig själv och se på vad jag gjort och varför. Mitt och min mors förhållande är förskräckligt, och har varit det de senaste 25 åren. Nu tror hon säkert att det är bra nu för att jag är här. Hon vet inte exakt anledningen till att jag kommit för att bo hos henne några dagar. Hon tror att jag har bråkat med min kompis bara. Det är bara halva sanningen, min mor har en roll i det hela. Jag har gett henne rollen som den jag ska lida för, som en martyr. En annan orsak bakom vistelsen hos min mor är att jag får se dag efter dag vad som väntar mig om några år om jag inte lägger av med mitt drama som svag idiot. Hon sa precis att hon är så glad att jag är här. Jag har fortfarande kvar en känsla av att jag borde vara glad över att få vara med henne. Det här blir våra sista dagar, hon har kanske inte långt kvar. Jag har försökt att prata med henne tidigare om hur hon behandlat mig, och varför hon är så kall, men det går inte att nå henne. Det är stängt, hon är förlorad, men det är inte jag, jag vägrar gå under!

Det här skäms jag för något enormt och det gör mig till en elak person. Det måste gå dåligt för andra människor så att jag känner mig bättre. Vem jag är beror hela tiden på vem jag jämför mig med. Om jag istället träffar på någon som har det tufft så kan jag känna mig lite bättre för så illa är det ju inte med mig, och jag kan till och med verka deltagande och hjälpsam, men det är inte för att jag verkligen bryr mig utan för att det får mig att må bättre. Allt det här är mycket ruttet och går bara runt som ettekorrhjul. Det är därför jag har trivts i hemtjänsten eftersom jag där stöter på människor som är sjuka och svaga och behöver min hjälp. Om jag i stället träffar en person som är på topp och har lyckats bra i livet så känner jag mig hotat för vem är jag? Jag har ju ingenting. Jag vill vända detta. Jag vill hitta värdet i mig själv som människa, men fram till nu har jag bara ältat alla gånger jag har varit elak för mig själv och inte släppt det. Jag vet inte riktigt hur man släpper det dåliga. Tankarna vandrar som vanligt, och jag tror att jag måste vakta mina tankar och så fort det kommer en tanke grundad i avundsjuka och avundsjuka så vänder jag den. Nu börjar min tankevakt, för tankar leder till slut till handlingar.

Ikväll har jag insett att min gamla mor vill vara snäll mot mig. Hon har fortfarande konstiga åsikter, och vill nog innerst inne bara ha mig för sig själv som när jag var liten, och det är sjukt. Men hon bestämmer ju inte över mig, jag är inte det lilla barnet längre som behöver bry sig om att morsan inte tillåter mig att följa med min kompis på bio och är avundsjuk på en annan kompis för att vi umgås så mycket. Där har hon ingen makt längre. Därför bestämde jag mig för att när hon nu på gamla dagar oroar sig för om jag fryser och hur det ska gå för mig så tar jag emot det. Det är OK. Det är fortfarande jobbigt att hålla henne i handen, men jag tror att det kan hjälpa oss båda att finna frid.Vi får se hur det känns i morgon. Godnatt!

Kanske måste jag inse att min mamma gjorde så gott hon kunde, att hon inte kunde visa kärlek och det finns ingen jag kan klaga hos. Nu försöker hon, och det äcklar mig lite grand. Det kryper i mig när hon pussade mig på handen, och jag märkte att hon ville pussa mig på kinden i går kväll när hon skulle gå och lägga sig. Hon pussade mig aldrig godnatt när jag var liten, därför är det väldigt märkligt att vid 40 års ålder få en godnatt puss. Det gör ont inuti mig men jag vet ännu inte exakt varför. på ett sätt tycker jag synd om henne. Det är också det hon suktar efter, att man ska tycka synd om henne och dalta med henne. Precis det beteendet har jag själv tagit efter. Jag ser nu tydligare och tydligare hur jag omöjligt kan var glad och trevlig när jag vet att jag har gjort min mamma sjuk. När jag använder den logiska delen av min hjärna och resonerar med någon annan människa om det här så verkar det så självklart att jag som barn inte är orsaken till min mammas undergång. Så klart inte, jag ansvarar inte för att hon varit elak hela sitt liv och klappat ihop på ädlre dagar på grund av dåligt samvete, eller att hon bara tycker så fruktansvärt synd om sig själv. Hur rutten och dålig jag än gör mig så kommer min mamma ändå aldrig att tycka synd om mig, för det är inte synd om en människa som själv skapar sin olycka och även drar med sina nära och kära med sig ner. Nu vill jag inte mer, och jag vill släppa det här med att jag lämnade mina föräldrar, svek dem osv. De tog inte hand om mig särsklit braså varför skulle jag ta hand om dem på ålderns höst? Det här gör mer ont nu efter alla år som gått än det gjorde de gånger de var taskiga mot mig eller mina kompisar. Jag tror att jag låste allt dåligt ute (eller inom mig) när jag var yngre, och nu 25 år senare får jag ta smällen. Jag tar smällen, ingen fara, för jag är ingen dålig människa, men jag har inget annat val än att lida mig igenom det här, och verkligen känna efter hur sårad jag en gång blivit eftersom jag inte gjorde det då. Vi hörs.

Min mamma vaknade direkt när jag hade vaknat och släpade sig ut och började tjata. Just det tjatet som rev mig till vansinne när jag var tonåring, fast jag vet att hon är bara glad att ha mig där. Det är inte jag. Det är så skönt att ha kommit till jobb, fasar för en kväll till hemma hos henne, och fler ska det bli. Tjingeling!

Nu har jag anlänt till min gamla mor som är för eländig för att orka vara elak längre. Jag däremot har burit hennes onda fackla vidare eftersom jag för några år sedan konstaterade att det var mitt fel att hon är deprimerad och ensam. Därför skulle jag straffas och bli som hon och lida som hon. Jag vet inte hur detta skulle gynna någon egentligen, jag resonerade inte logiskt när jag bestämde mig för att det var mitt fel hur hon mådde. Nu har flera år gått och jag har sårat många människor på vägen. Det här leder inte till någon tillfredsställelse över huvudtaget. Ingen blir lycklig för att jag gräver ner mig i min självömkan, och min gamla morsa är fortfarande sen samma. Det ända som har ändrats är att jag blivit hon, hon som jag har avskytt hela mitt liv. Nu sitter jag här i hennes kök och hör henne hasa runt i lägenheten. Om jag inte fattar vad jag har gjort så är det snart jag som hasar runt med en rullator. Jag ska nu stanna här tills jag tagit mitt förnuft till fånga. Nu kommer hon, nu ska jag sluta skriva och börja städa för här är jätteäckligt.

Vi hörs.