Den här gången somnade jag inte. I början av övningen vandrade tankarna hit och dit men mot slutet kände jag ett lugn. Det går bättre.

Under den här andningsträningen kände jag stor sorg i början, för min pappa, mamma och vän. Sedan höll jag på att somna. Jag hade precis slumrat till när alarmet ringde. När jag sedan skulle skriva här om det var jag så sömnig att jag höll på att somna samtidigt som jag skrev, så jag fick blunda ett par minuter. Vet inte om det är meningen att man ska somna under de här övningarna.

Nu hade jag ont i ryggen, stel i nacken och kände mig väldigt ledsen i början av räkningen av andetag, men när klockan ringde så kändes allt bra. Jag kunde dock inte alls hålla styr på mina tankar.

Andra dagen med mindfullness. Denna dag domnade jag när jag satt och räknade mina andetag så jag har inte så mycket att säga om det. Tur att jag hade ställt ett alarm.

Godmorgon!

Nu ska jag härma den glade föreläsaren Jesper Caron och blogga om min Mindfullness träning, bara för min egen skull för att se hur det går för mig.

Jag satt precis stilla på en bänk i 10 minuter och räknade mina andetag. Målet var att inte tänka på något annat än mina andetag. Hu, vad svårt det var. Jag lade märke till att det gjorde ont på alla möjliga underliga ställen i kroppen, och jag som normalt sett andas lugnt andades som om jag var andfådd eller nervös. Tankarna gick på alla möjliga håll. Mest tänkte jag på min kaka om jag skulle dekorera den med grädde eller inte. Konstigt hur jag fastnade i den tanken som om det var dagens viktigaste uppgift. 

När klockan ringde tyckte jag att tiden hade gått jättefort och att jag gärna hade suttit längre.

Idag när jag kommer att komma hem så kommer jag att vara nervös för hur jag ska uppträda, och jag accepterar det. Det är min verklighet idag, jag vet inte hur jag ska uppträda mot de människor jag bor med. SItuaitonen är inte som jag vill, men jag accepterar att det är så och är inte rädd för att vara nervös och osöker.

Jag märker alltid mina inlägg med personlig utveckling, men var är utvecklingen? Jag började skriva här för att det skulle hjälpa mig i min utveckling, men det här blev bara min klagomur. Det här skulle bli en dag utan tårar eftersom jag grät så mycket i går, och jag tänkte jag orkar inte gråta idag. Så fort min kompis gått och lagt sig kom tårarna. Jag var visst ledsen i dag med. Jag vet inte hur länge jag orkar med det här. Ska det bli en likadan dag i morgon? Vart tog ljuset vägen som jag tyckte att jag såg för ett par dagar sedan ä? Jag kanske inte ska låtsas att jag är glad längre. Eller, låsas att jag är glad gör jag inte, utan jag låtsas att jag är ingenting för jag kan inte gråta framför min kompis. Så jag intalar mig att jag kan skapa ett eget nytt liv, men den illusionen håller inte så länge. Det ända jag kan är att låtsas som ingenting, och gråta när alla gått och lagt sig. Jag kan inte visa hur jag verkligen känner. De skulle ändå inte tro mig. Jag vill egentligen inte låsas, men jag måste när jag jobbar, och när jag är hemma vill ingen veta av mina tårar så jag får hålla tillbaka. Ingen tycker om mig om jag inte är glad, så nu tycker ingen om mig.

Nu borde ju allt vara toppen. Jag har varit hemma i en vecka. Fredags var bra, och jag kände att lördagen också skulle bli bra. Det blev den med fram till och med kvällen. Jag fick inte så positiv respons som jag hade väntat mig. Jag tyckte att jag kom hem glad från min prommenad. Jag hade bakat en kaka. Ingen ville äta den. Jag hörde på min kompis att hon inte tänkte berätta nåt om tvillingarna. Eftersom jag inte var med så skulle jag inte få höra om dem heller. Jag får inte vara med på något längre, och ja,  det är mitt eget fel. Nu vill hon inte berätta något om vad hon gör heller. Men det gör ont. Jag är ledsen. Jag är här men jag är ändå inte med. Trots att jag vet att jag förtjänar att vara lycklig så blir jag inte glad och trevlig för det. Det känns som om jag missar något men jag vet inte vad. Som om det är något jag inte har fattat än. Jag skriver och håller på, och tror ibland att nu är jag på rätt väg men så halkar jag ner igen. Jag orkar inte halka mer.