Nu är jag hemma en dag tidigare. Tack den s om lät mig komma hem, det är fantastiskt. Jag har saknat dem så. Min lilla familj. Så känner jag för dem trots att jag inte riktigt har uppfört mig så. Nu börjar mitt arbete med att komma tillbaka till livet. Jag ör så glad att jag fått den här chansen. Det är nu eller aldrig. Bort med alla dåliga tankar. Nu kan jag leva som den människa jag vill vara. Jag vill kramas mer, det ska jag jobba på.

Nu har jag anlänt till min gamla mor som är för eländig för att orka vara elak längre. Jag däremot har burit hennes onda fackla vidare eftersom jag för några år sedan konstaterade att det var mitt fel att hon är deprimerad och ensam. Därför skulle jag straffas och bli som hon och lida som hon. Jag vet inte hur detta skulle gynna någon egentligen, jag resonerade inte logiskt när jag bestämde mig för att det var mitt fel hur hon mådde. Nu har flera år gått och jag har sårat många människor på vägen. Det här leder inte till någon tillfredsställelse över huvudtaget. Ingen blir lycklig för att jag gräver ner mig i min självömkan, och min gamla morsa är fortfarande sen samma. Det ända som har ändrats är att jag blivit hon, hon som jag har avskytt hela mitt liv. Nu sitter jag här i hennes kök och hör henne hasa runt i lägenheten. Om jag inte fattar vad jag har gjort så är det snart jag som hasar runt med en rullator. Jag ska nu stanna här tills jag tagit mitt förnuft till fånga. Nu kommer hon, nu ska jag sluta skriva och börja städa för här är jätteäckligt.

Vi hörs.