Nu har jag det egentligen skitbra. Jag har fått komma hem, och det var kul att dansa med min kompis dotter i köket.  MEN, det slår min;

Fy fan vad det är tråkigt att jobba, handla, laga mat, tvätta; städa. Det finns inget kul alls med dessa vardagsstsslor. Förr kunde jag gilla att tvätta för det luktade gott jag vek kläderna fint, men inte ens det glädjer mig längre. Det kanske är ett sundhetstecken? Ett tecken på att jag vill något mer? I morgon ska jag socialisera och tänka på hur roligt andra har det och hur kul det är. 

Nu är jag hemma en dag tidigare. Tack den s om lät mig komma hem, det är fantastiskt. Jag har saknat dem så. Min lilla familj. Så känner jag för dem trots att jag inte riktigt har uppfört mig så. Nu börjar mitt arbete med att komma tillbaka till livet. Jag ör så glad att jag fått den här chansen. Det är nu eller aldrig. Bort med alla dåliga tankar. Nu kan jag leva som den människa jag vill vara. Jag vill kramas mer, det ska jag jobba på.

Nu behöver jag lista de situationer som får mitt hjärta att slå snabbare, min andning blir snabbare, jag blir nervös och vet inte vad jag ska göra. Min oro är mild jämfört med andras, men den hindrar mig ändå att leva mitt liv. Detta gör mig orolig:

Att socialisera 

Att se hur roligt andra har det 

Helg, då har ingen funktion att fylla 

När min kompis påpekar något jag gjort fel 

Att ta egna initiativ 

Att göra saker på egen hand 

Jag vet om anledningen till att jag reagerar som jag gör. Även om jag vet om att anledningen till mitt beteende grundar sig i ett felaktigt antagande, något som jag inbillat mig och inte är sant. Om det är något jag har lärt mig så är det att det är viktigt att ta itu med problem direkt när de dyker upp och inte spara dem i 15-20 år som jag har gjort. Men, jag visste inte då att det som hände mig i min ungdom skulle drabba mig som vuxen, så jag kunde inte ha agerat annorlunda. 

När jag nu vet allt detta så har jag kvar de olika situationerna som gör att jag stänger ner och blir blockerad. Nu ska vi se, vad behöver jag göra:

Socialisera trots att det skrämmer mig 

När jag ser andra ha roligt är det något positivt, det finns glädje i livet,  och jag kan också ge glädje. Kolla, det där vill jag med.

Helg, planera aktivitet i förväg så känns det tryggare 

Att kunna ta kritik, speciellt från min kompis. Det är ok ingen har sagt åt mig att vara perfekt. Ödmjukhet, jag kan lyssna och lära mig.

Ta initiativ, varje vecka tar jag ett initiativ, spelar ingen roll om jag får nej. Det viktiga är att jag frågat.

Om ingen vill följa med, gör jag det själv, fast  det är obehagligt.

Jag vet att detta egentligen inte är av något intresse för någon annan människa, men jag skriver ändå för det behöver jag. Ikväll när jag kom hem så hade min mamma lagt in den varma filten till mig på min säng. Jag blev så rörd. Så omtänksam har hon inte varit sedan, jag minns faktiskt inte när hon varit omtänksam. Kanske måste jag ge henne en chans för att också kunna ge mig själv en chans. Kanske.

Släpp tag, det är OK att falla.

Glöm alla förtret och taggar, de gör bara ont.

Andas lungt och dra bara in god luft i dina lungor,

för den dåliga gör dig bara sjuk.

Du behöver inte vara rädd längre,

du är den du är, och du har mycket godhet att ge.

Var inte rädd, du kan kasta din mask nu, och lova att aldrig mer ta på den igen. Den klär dig illa och är inte perfekt som du tror. 

Nu har jag varit hos min mamma sedan i söndags, och nu är det torsdag.Jag har bara ett par dagar till på mig att komma underfund med mig själv och hitta en lösning till situationen mellan mig och min kompis som jag egentligen bor med. Jag fick precis ett sms från henne där hon frågade om jag hade hittat en lösning. Jag svarade att jag ville komma hem på söndag, att jag saknade dem och att jag ville börja om med dem igen, men också att jag förstår att det inte bara går så lätt och att det får vara på hennes villkor. Jag fick svaret att hon inte ville höra samma förklaring som jag gett de senaste 10 åren, i så fall kan jag stanna hos min mamma. Nu blev jag jätterädd och ledsen. Det betyder alltså att om jag inte kommer med en bra lösning så kan jag inte flytta hem? Då måste jag stanna hos min mamma? Direkt blir jag osäker och tom i huvudet. Jag har inte ett vettigt ord att säga. Tänk om det blir så, jag får tunghäfta och kan inte prata och så får jag cykla tillbaka till morsan. Min mor är så glad att jag är här. Hon är så glad att jag lagar mat till henne. Och det är bra att hon blir glad. Jag mår dåligt när jag tänker på vad man kompis skrev. Visst jag kan inte bara komma hem och förvänta mig att allt är bra. Det var nog lite det jag hade tänkt. Jag sitter här och grubblar och skriver och så kommer jag hem och börjar om. Visst, det låter jättebra, men det räcker inte, jag måste prata för min sak också, och det ska komma från hjärtat. Så vad är det som kommer ifrån hjärtat?

Nu får det bli lite salsa och dans i det här livet i stället för att älta problem.   

Idag har jag gjort min mamma glad för den första gången på många år, och det känns faktiskt bra. Hon fick hemlagad soppa, sina kläder tvättade och toaletten städad. Jag trodde alltid att jag måste bryta med henne, men så var det inte alls. Jag måste samtidigt påminna mig om att hon har inte ändrat sig. Hon är samma gamla mamma som jag inte tyckte om. Kan man bli glad av att göra någon annan glad om man inte tycker om den här personen? Jag tror inte det. Fan också, då tycker jag om henne. Kanske har vi slutit fred.