Nu borde ju allt vara toppen. Jag har varit hemma i en vecka. Fredags var bra, och jag kände att lördagen också skulle bli bra. Det blev den med fram till och med kvällen. Jag fick inte så positiv respons som jag hade väntat mig. Jag tyckte att jag kom hem glad från min prommenad. Jag hade bakat en kaka. Ingen ville äta den. Jag hörde på min kompis att hon inte tänkte berätta nåt om tvillingarna. Eftersom jag inte var med så skulle jag inte få höra om dem heller. Jag får inte vara med på något längre, och ja,  det är mitt eget fel. Nu vill hon inte berätta något om vad hon gör heller. Men det gör ont. Jag är ledsen. Jag är här men jag är ändå inte med. Trots att jag vet att jag förtjänar att vara lycklig så blir jag inte glad och trevlig för det. Det känns som om jag missar något men jag vet inte vad. Som om det är något jag inte har fattat än. Jag skriver och håller på, och tror ibland att nu är jag på rätt väg men så halkar jag ner igen. Jag orkar inte halka mer.